Fides ex auditu, skriver Paulus. Därmed är hans ståndpunkt den rakt motsatta ärkebiskop K.-G. Hammars mycket tidsenliga föreställning, enligt vilken den kristna religionen liksom religion överhuvudtaget grundar sig på något subjektivt och immanent, nämligen ett slags diffus religiös känsla - inte sällan med panteistiska förtecken.

Den kristna religionen vilar emellertid på något oändligt fastare: den gudomliga uppenbarelsen. Den treenige Guden har velat komma människan nära. Han har därför i Jesu person uppenbarat sig för henne. I Gamla Testamentet kan man följa uppenbarelsens olika första och förberedande steg. Med vår Herre Jesus Kristus får uppenbarelsen sin verkliga mening och sitt fullödiga uttryck.

Oskiljaktig från uppenbarelsen i Jesus Kristus är den katolska kyrkan, som förvaltar och traderar (för vidare) den sanning och den nåd som Gud ger. Den kristna sanningen kan inte skiljas från kykans liv och historia. I och med den siste apostelns död är också uppenbarelsen fullbordad, medan traditionen fortsätter - intill tidens slut.

Den kristna uppenbarelsen, som naturligtvis inte är uttömmande,  är alltså given en gång för alla - den är oföränderlig. Den kommer oss utifrån - den är objektiv. Den kommer oss från Gud - den är ofelbar. Och den uttolkas av den synliga kyrka som Gud själv en gång instiftade. Uppenbarelsen tar sedan s.a.s. kropp i det kristna livet, som från generation till generation förs vidare, bortom tid och rum.

Uppenbarelsen uppdelas av teologer i två så kallade källor: den muntliga traditionen och den skriftliga, det vill säga Bibeln. På ett sätt är hela uppenbarelsen muntlig, då Gud inte själv nedtecknat någon av de bibliska böckerna. Nya testamentets olika författare redogör till exempel antingen för vad Jesus lärde dem muntligt eller för det som de fått sig berättat om Vår Herre. Det tog för övrigt kyrkan århundraden att fastställa Bibelns kanon. Den lutherska föreställningen om en enbart skriftlig uppenbarelse kan ingen längre ta på allvar.

Med tradition menas ibland den muntliga traditionen - i motsats till Bibeln. I anslutning härtill talar man då ofta om den tradition av utläggningar och förklaringar av uppenbarelsen, som det kyrkliga läroämbetets normativa dokument och handlingar bildar jämte kyrkofädernas skrifter.

Men traditionsbegreppet omfattar mer än så. Tron är oskiljaktig från de uttryck den tagit sig genom århundradena, den s.k. ecklesiala traditionen (t.ex. prästcelibatet i den latinska kyrkan). Av särskilt värde är liturgin och till kyrkoåret knutna kyrkohögtider. Ja, i förlängningen måste det kristna livet i sin helhet, sådant det gestaltat sig och förts vidare genom århundradena, räknas hit. Från kyrkomusiken till bayerskt folkkynne. Nåden fullkomnar naturen - den förgör den inte.

Den kristna religionen är inte något som tillhör en de rena idéernas värld, utan är inkarnationens religion. Därav följer att den kristna religionen är ortopraxis, en gemenskap i de traditionshandlingar som vi mottagit och som knyter oss samman bortom tid och rum. I östkyrkorna betonas denna sak särskilt starkt.