Enligt katolsk lära kommer kyrkans tro till uttryck i liturgin, kyrkans officiella kult till den treenige Guden. Liturgin, i synnerhet mässliturgin, kan sägas sammanfatta den kristna religionen. Det bör därför inte förvåna att liturgifrågan och frågan om mässan varit centrala för den traditionella rörelsen. Påpekade inte dom Guéranger (1800-tal) att de irrläror som reformationen och jansenismen bar på tidigt tog sig uttryck i förändringar i liturgin, i liturgireform (Institutions liturgiques, 1840)?

Tiden 1955-1968 såg en tilltagande oro i den katolska liturgin. Oförenliga uppfattningar om liturgins själva mening blev allt påtagligare. Pius XII:s rundskrivelse Mediator Dei hade varnat för reformiver och arkeologism, men i länder som Frankrike, Tyskland och Holland föreföll få intellektuella lyssna. (Se Geoffrey Hulls artikel.)

När Vaticanum II rekommenderade en översyn av liturgin, tolkades detta mycket olika på skilda håll. Först med Paulus VI:s nya mässordning (1969-70) blev det uppenbart att det mest radikala lägret segrat och att dess tolkning skulle bli allmän lag: liturgin hade (så som Benedictus XVI påpekar i sin självbiografi) för första gången i kyrkans historia i grunden omstöpts av expertkommittéer. Och det i protestantisk riktning, menade många. Hur stor bestörtningen över den paulinska liturgireformen var på många håll får man en uppfattning av genom kardinal Ottavianis ingripande. (Se även denna artikel av prof. John Casey vid Cambridge universitet. Se ock M. Davies´ Apologia pro Marcel Lefebvre.)

25 september 1969 såg sig den tidigare prefekten för Sanctum Officium (i dag Troskongregationen) nödsakad att till Paulus VI rikta en kritisk studie av den nya mässordningen, vari framhölls att den nya mässan syntes oförenlig med Trientkonciliet och fundamentala katolska lärosatser. (Studien kan läsas här.) Oaktat ens värdering av studien torde det uppenbart egendomliga i situationen vara tydligt för envar: den som i årtionden tjänat som kyrkans högsta myndighet för trons renhet bad påven rädda själva den katolska mässan från vad han såg som en reform i protestantisk-rationalistisk riktning - en reform som påven själv lett. En snarlik situation fick man leta efter länge i kyrkans långa historia. Endast några år tidigare hade scenariot överhuvud taget inte varit tänkbart.

Paulus VI lät sig inte bevekas av den stora oro som den nya liturgin förorsakat i vida kretsar. Tvärtom verkade påven vilja göra expertkommittéernas nya liturgi obligatorisk för envar. Endast åldersstigna präster tilläts fira den rit som varit västkyrkans i över 1000 år, och då endast utan närvarande menighet. Den äldre liturgin, som ditintills hade beskrivits som kyrkans främsta skatt, förbjöds och misstänkliggjordes. Som en följd slutade många katoliker att praktisera sin tro (hur många har sociologer och historiker på senare år börjat intressera sig för); andra alienerades och åter andra stannade men led svårt (Evelyn Waugh hör till de namnkunniga som vittnat om denna smärta). Ett slags identitetskris verkade ha drabbat den latinska kyrkan.

40 år senare har den traditionella liturgin rehabiliterats. Och Rom fastslagit att den äldre liturgin aldrig förbjöds, aldrig avskaffades och heller inte kan avskaffas. Som en följd av den helige Fadern Benedictus XVI:s skrivelse Summorum pontificum är den klassiska romerska liturgin i sin helhet åter en naturlig del av den latinska riten. Åtminstone i påvens och kyrkolagens mening. Såren, däremot, har ännu inte läkt. Och misstron katoliker emellan har dessvärre ännu inte övervunnits. Den utlovade nya Pingsten efter det andra vatikankonciliet och Paulus VI:s liturgireform har också uteblivit.

För vidare läsning hänvisas till våra länkar samt till Författare man bör ha läst.