Mot bakgrund av det alldeles oerhörda och tidigare aldrig bevittnade motstånd som hans skrivelse om sexuell utlevelse och födelsekontroll (Humanae vitae) rönte, beskrev Paulus VI kyrkans tillstånd med ordet självdestruktion (tal till det lombardiska kollegiet, 7/12 1968). I ett annat känt tal (30/6 1972) frågade sig samme påve rentav om inte djävulens rök trängt in i kyrkan. Vid ungefär samma tid befann sig den holländska kyrkan närmast i öppen skism.

Detta skall jämföras med den katolska enhet, styrka och tydliga tonvikt vid ett gediget inre liv som även den antikyrkliga pressen omvittnade vid Pius XII:s död 1958. Vad hade hänt? På den frågan sökte Romano Amerio svara i den omfattande studien Iota unum. Han är härvidlag inte längre ensam: alltfler historiker och sociologer  har börjat fråga sig, hur en tidigare så stark katolicism på blott några år i så hög grad kunde försvagas och på sina håll i det närmaste dö ut.

I dag är kristendomens hjärtland, Europa, åter ett missionsområde. Präst- och ordenskallelserna är avsevärt färre och en del ordenssällskap har alldeles upphört att finnas. När Rom handlar i enlighet med katekesen och klargör vad katolsk lära är, kommer snart nog angreppen från högljudda katoliker av endera slaget.

I kampen med en fientlig omvärld (Johannes Paulus II talade om en dödens kultur) syns många  katoliker idag ha gett upp och ha anslutit sig till de olika modernistprojekten eller gå upp i konsumtion. Sekulariseringen finns idag inte sällan i kyrkans egna led. Det är häremot som många av de nya röreleer och ordnar man idag möter i den katolska kyrkan vänder sig. Och bland dem återfinns den traditionella rörelsen.