Den traditionella rörelsen
DET TALAS ALLTMER OM "katolsk traditionalism" eller "den tradi- tionella rörelsen" i katolska kyrkan. Allt oftare kommer även den liturgiska frågan i fokus. Detta i en tid då få förnekar att den katolska kyrkan befinner sig i kris. Härvarande avsnitt vill ge den nyfikne läsaren en anspråkslös första ingång till vad som kanske är en okänd värld.
DEN TRADITIONELLA RÖRELSEN är förstås ett sociologin närstå- ende bekvämlighetsbegrepp utan anspråk på teologisk precision. Den katolska kyrkan är per definition traditionell och den katolska traditionen är nu ingen enskild grupps särskilda egendom. Tvärtom är den katolska traditionen varje katoliks arvedel.
ICKE DESTO MINDRE FINNS det i dag katoliker som utan vidare förstår varför påven Benedictus XVI envist talar om behovet av en kontinuitetens hermeneutik, och som ser med välvilja och kärlek på den latinska kyrkans liturgiska arv. Katoliker som känner till sin historia och inte skäms över den. Dessa är det som utgör den traditionella rörelsen. Och deras perspektiv är det som härvarande avsnitt vill ge inblick i.
Vidare ingångar
1. Allmänt
3. Ärkebiskop Marcel Lefebvre och FSSPX
1. Allmänt
En utmärkt introduktionsartikel till katolsk "traditionalism" av prof. John Casey vid Cambridge universitet finns här (arkiverad här).
Iota Unum av Romano Amerio. Läser man bara en bok i den traditionella frågan (eller om krisen i kyrkan) bör det vara denna. En imponerande, djuplodande studie utförd av en framstående teolog och filosof.
Studiematerial, lästips och länkar om den traditionella rörelsen hittar man här.
Läs ock vårt avsnitt om liturgin (med Böcker man bör ha läst) och våra länkar med lästips om liturgifrågan.
Om den klassiska latinska liturgins ställning i kyrkan av idag bör man inledningsvis läsa den helige Fadern Benedictus XVI:s motu proprio av 7 juli 2007, Summorum Pontificum, som utgör gällande lag. Summorum Pontificum har ytterligare förtydligats av Rom i dekretet Universæ Ecclesiæ utfärdat 2011.
Situationen sådan den ännu var före Summorum Pontificum, d v s före sommaren 2007, summeras här av kardinal Castrillon Hoyos. Det finns även en av Rom utgiven dossié i ämnet.
Läs jämväl kardinal Sticklers berömda föredrag om den klassiska romerska mässliturgin och Paulus VI:s refomer. Johannes Paulus II:s skrivelse Ecclesia Dei från 1988 finns här.
Oundgänglig läsning utgör förstås engelsmannen Michael Davies många böcker om det senaste konciliet, ärkebiskop Marcel Lefebvre, Paulus VI:s liturgireform, reformationen i England och en rad närliggande ämnen. Fram till sin död 2004 var Davies ordförande för den världsvida paraplyorganisationen Una Voce Internationalis till värn för den klassiska latinska liturgin. Här finns länkar till hans verk. Här kan man läsa om Michael Davies (scrolla ned för fler texter om Davies). Davies berömda Apologia finns här att läsa på nätet. Fader William Hudsons griftetal över Michael Davies finns i sin tur här.
Insyn i en bildad "traditionalistisk" lekmans perspektiv får
man genom den berömde tyske författaren Martin Mosebachs sex teser om
liturgifrågan. Om Mosebach och dennes återupptäckt av sin barndoms tro
genom den klassiska latinska liturgin kan man läsa här.
2. Sverige och Norden
Om intresset för den traditionella latinska liturgin i Sverige
fr o m 1960-talets liturgireform och fram till idag står det här.
3. Ärkebiskop Marcel Lefebvre och FSSPX
Den traditionella rörelsen samlades tidigt kring ärkebiskop Marcel Lefebvre. Under Andra vatikankonciliet var den franske prelaten efter ett liv av missionsarbete i Afrika ordensgeneral för den stora franska missionsorden Helgeandsfäderna (Les Pères du Saint-Esprit). Där skulle han utmärka sig för sin uttalade skepsis mot många av de från radikalt håll föreslagna kyrkliga reformerna.
Ärkebiskop Lefebvre, som vid denna tid ännu förutspåddes bli kardinal, blev en av de ledande i Cœtus Internationalis Patrum, det nätverk av konciliefäder som försökte motsätta sig det nordeuropeiska nätverket bestående av några av de mest radikala prelaterna och teologerna (Frings, Döpfner, König, Alfrinks, Suenens, Bea; Rahner, Schillebeeckx, Küng, Congar, Chenu, Lubac, Daniélou, Häring, Ratzinger...).
1969 grundade Marcel Lefebvre Prästbrödraskapet S:t Pius X för att i en tid av oro erbjuda en lugn och tillförlitlig plats för prästutbildning. Hans vägran att övergå till Paulus VI:s liturgi gjorde honom världsberömd och ådrog honom inte minst det franska progressiva episkopatets oförsonliga ogillande.
Efter att länge ha oroat sig för sin succession vigde ärkebiskop Lefebvre 1988 fyra biskopar mot påvens vilja och förklarades som en följd vara exkommunicerad. Fredssamtal med Rom har förekommit ända sedan dess. Ärkebiskopen dog 1991.
Den 7 juli 2007 uttalade den helige Fadern Benedictus XVI i Summorum Pontificum att den klassiska romerska liturgi som ärkebiskop Lefebvre alltid vägrade överge objektivt sett aldrig avskaffades och aldrig förbjöds, och därför heller aldrig var olaglig. 24/1 2009 hävdes 1988 års bannlysningsdekret. Detta har följts av lärosamtal mellan Troskongregationen och FSSPX. Utgången av dessa är ännu oviss.
Man kan här läsa om Prästbrödraskapet S:t Pius X (FSSPX) och de inre svårigheter detta genomgick 2004-2006.
För att få perspektiv på de återkommande, förenklade påståendena enligt vilka FSSPX stode utanför kyrkan, bör man läsa följande artikel där journalisten Brian Mershon mot bakgrund av Summorum Pontificum sammanfattar Roms uppfattning i denna invecklade fråga. Man bör även känna till kardinal Castrillon-Hoyos uttalande här. Roms hävande av 1988 års bannlysningar (2009) måste förstås också beaktas.
För att förstå hur Prästbrödraskapet S:t Pius X en gång uppstod, och få inblick i ärkebiskop Marcel Lefebvres perspektiv finns fr a två verk. Dels biskop Tissier de Mallerais biografi över ärkebiskop Lefebvre. Dels Michael Davies mycket överkomliga Apologia pro Marcel Lefebvre. Den senare behandlar utförligt den traditionella rörelsens uppkomst och finns att läsa gratis på nätet : här.