[moder Teresa]

I likhet med sin företrädare Johannes Paulus II, salig i åminnelse, påtalar vår helige Fader Benediktus XVI oupphörligen vikten av att samhället genomsyras av evangeliets livgivande principer. Orsakerna härtill är flera, men till de viktigaste hör följande tre:

Gud är alltings skapare, och därmed upphov till såväl människa som samhälle; samhället påverkar ofrånkomligen den enskildes själ; samhället behöver kristendomen för att bestå och förfinas.

Den treenige Guden har skapat såväl människan som de olika gemenskaper i vilka hon lever: familjen, bygden, det civila samhället... Att människorna erkänner Gud inte enkom som individer utan också i kraft av sin sociala tillhörighet är därför alldeles naturligt.

H.H. Benedictus XVI

Människan är till sin natur en social varelse och kan därmed endast i undantagsfall leva i avskildhet. På alla plan påverkas och formas hon av sin omgivning och därmed är hennes moralliv i hög grad beroende av vad andra företager sig, av vad familj och samhälle uppmuntrar respektive beivrar. Envar som i något sammanhang upplevt till exempel grupptryck eller orättfärdiga ekonomiska förhållanden vet att detta påstående rymmer en grundläggande insikt om den mänskliga naturen. Kyrkan, lik en öm moder, önskar att hennes barn inte i onödan skall behöva påverkas menligt av sin omgivning. Därmed betraktar hon den liberala föreställningen om ett värdeneutralt civilsamhälle som en farlig chimär.

Johannes Paulus II

Men det är även så att samhället som sådant och för egen del behöver den kristna religionen. Utan den nåd som kommer oss genom Vår Herre Jesus Kristus kan nämligen ståndaktighet i det goda och jämvikt i sanning och klokhet inte bestå, vare sig det gäller andliga eller världsliga angelägenheter. Och utan denna ståndaktighet, utan denna jämvikt i sanning och klokhet går samhällena förr eller senare under. Med andra ord kan inte heller denna världens samhällen bestå utan Kristus. Detsamma gäller för övrigt om en värld utan vördnad för det poetiska i livet, utan hänförelse inför tillvarons outgrundliga mysterium. För saker och ting hör ihop. Vår tid av förtorkande och förfulande rationalistisk självtillräcklighet är också ur denna utgångspunkt i behov av Människosonen: utan Gud förlorar människan till sist också sin mänsklighet.

Ett extremt uttryck för denna verklighet är den dödskultur (Joh. Paulus II) som i västvärlden långsamt ersatt vår civilisations kristna väv. Barn bringas om livet innan de sett dagens ljus; familjen är satt på undantag; de naturliga auktoriteterna förnekas; begrepp som tacksamhet, ridderlighet och trohet har blivit löjeväckande; individen och dess lägsta drifter och ambitioner har blivit våra avgudar. Homo homini lupus. Inte minst tycks det fula och förvridna, det småaktiga och själlösa smyga sig in överallt, som en högljudd och vulgär påminnelse om den samhörighet som råder mellan inre och yttre. Kort sagt är det den ordning och jämvikt, men också den skönhet, den ostyriga hemlighetsfullhet, som i skapelsen vittnar om Skaparen som på snart alla områden upphört att hänföra och vägleda människorna. Och detta missförhållande är något som inget samhälle i längden överlever. Mellan de jordsliga samhällena och ett slags långsam självmord står alltså endast Gud och hans kyrka.

Under detta avsnitt kommer vi - när så är möjligt - att bevaka utvecklingen av den dödskultur, varöver den helige Fadern så ofta uttryckt oro. Ämnen som abort, dödshjälp, radikal feminism och familjens ställning kommer särskilt att tilldra sig vår uppmärksamhet.

Det är emellertid för allt mänskligt som kyrkan intresserar sig. Och det gör hon utifrån sin övertygelse om en djup samhörighet mellan verklighetens olika beståndsdelar. Ty fastän varje människa endast förmår uppfatta en del av verkligheten och fastän hon gör det genom sitt eget personliga filter, finns det endast en verklighet och en sanning, som båda har sitt säte hos Gud. I likhet med skapelsen i stort utgör människan så en vidunderlig enhet. Man kan hos henne i praktiken inte skilja själ och kropp, förnuft och känsla, sanning och estetik, individ och gemenskap åt. Hos henne går religion, moralliv och kultur i ordets vidaste bemärkelse in i vartannat. Därför kan till exempel religionsfrågan inte isoleras, varken på så sätt att det civila samhället bortser från den (praktisk naturalism) eller på så sätt att religionens män själva finner tillfredsställelse i sin eventuella landsförvisning.

Men religionsfrågan kan heller inte isoleras på så sätt att det religiösa (i snäv bemärkelse) ges monopol på verkligheten. Den katolska religionen har inte för vana att våldföra sig på människan - eller för den delen på någon annan del av skapelsen. Tvärtom. Kyrkan har alltid försvarat människans gudagivna värdighet och frihet mot åskådningar som velat förminska eller omintetgöra dem. När så behövts har hon rentav försvarat naturen mot nåden. Hon har likaledes alltid hävdat den världsliga sfärens legitima "autonomi" i förhållande till klerikalismens eller teokratins frestelse. Hon gör så än idag. Ty om det förvisso är sant att människan i sitt fallna tillstånd är böjd att göra också det onda, omfatta också det osanna och bejaka också det fula, så är det fördenskull inte mindre sant att hon är och förblir Guds skapelse, skapad till hans avbild, och i och med Kristus bestämd att dela Guds eget inre liv. Och det Gud skapar är nu en gång för alla gott. Nåden söker därför aldrig betvinga naturen, än mindre upphäva den, utan endast fullkomna den.

Således återupprättar och helar kristendomen oss där det behövs, för att i övrigt vävas in i våra liv, omärkbar och ljuv som alkoholen i ett förnämligt vin. Kyrkans liturgiska skatt är härför ett av de högsta uttrycken, och med den Monteverdis kyrkomusik, fra Angelicos målningar eller den helige Thomas' filosofi. Men också kardinal Journet, den store engelske konvertiten John Henry Newman (saligförklarad 1991), och i förlängningen Selma Lagerlöf, Schubert, medeltidens riddarideal och god chianti vittnar om katolicismens djupa samstämmighet med det bästa hos människan. I förlängningen är allt gott, sant och vackert katolikens hemland - på samma sätt som inget mänskligt bör lämna den kristne oberörd. För vi har alla ett gemensamt ursprung, Fadern, och alla ett gemensamt slutmål, den saliga Treenigheten.

I mån av utrymme och tid kommer detta avsnitt att intressera sig för mänsklig odling i stort, det vill säga kulturen i ordets vida bemärkelse.