DEBATTEN OM THE PASSION OF THE CHRIST


En strävan efter det politiskt korrekta

Få filmer har omgetts av sådana smutskastnings- kampanjer som Mel Gibsons The Passion of the Christ. Det började i USA, långt innan filmen hade premiär, med namnkunniga historikers och teologers uttalanden om att filmen skulle komma att orsaka våldsbrott, och fortsatte sedan i resten av världen. Inte minst i Sverige har reaktionen på Mel Gibsons film om Jesuspassionen präglats av hysteri och okunskap, och när nu filmen släpps på dvd/vhs är det dags att ta upp det som belackarna inte ens nuddat vid i sin svidande kritik, nämligen passionshistoriens plats i vår kulturella historia.

Passionshistorien är lika gammal som kristendomen, och har berättats i ett otal olika varianter genom årtusendena. Det handlar om passion i ordets latinska betydelse; det lidande som Jesus enligt traditionen frivilligt utstod för människornas frälsning. I modern tid har passionstiden blivit alltmer urvattnad och när Mel Gibson väckte liv i den halvt insomnade traditionen lät inte reaktionerna vänta på sig. Ett av de mest förekommande argumenten mot Mel Gibsons version av dramat har varit att den skulle komma att orsaka våldsbrott med antisemitiska förtecken. Denna profetia har ännu inte slagit in – däremot har The Passion of the Christ, enligt vittnesmål från bl.a. USA, fått människor att söka sig till kyrkor och samfund. Detta är ett faktum som enbart kan störa den som anser att hela det nya testamentet är en antisemitisk skrift och som vill utplåna kristendomen med dess historia och traditioner.

Frågan om antisemitismen i passionshistorien är naturligtvis liktydig med frågan om judarnas skuld eller icke-skuld i Jesus död. Och eftersom judar oförskyllt har fått lida för Jesus död har historien kommit att utpeka Pontius Pilatus som den störste skurken i dramat. Men sanningen ligger förmodligen någonstans mittemellan; eftersom Jesus var en kontroversiell och obekväm person väckte han rädsla och osäkerhet hos både judar och romare och dödsstraff blev till sist ett oundvikligt politiskt beslut. Är jag antisemit om jag säger att Kajafas var medskyldig till Jesus död – att han faktiskt ivrade för den? Naturligtvis inte. Men – och detta är viktigt – det innebär inte att jag ger det judiska folket skulden.

Denna envisa och ryggradslösa strävan efter det politiskt korrekta har präglat hela debatten om Mel Gibsons passionsberättelse och manat fram en fullkomligt osann bild av The Passion of the Christ. Istället för att se filmen för vad den är – en berättelse om den mest kända avrättningen i vår historia, iscensatt av en handfull betydelsefulla politiker av både judisk och romersk börd – har debatten kommit att gälla Mel Gibsons egen tro. Kristendomen, och framför allt katolicismen, har blivit liktydig med antisemitism, och därmed också förvanskats till en farlig företeelse som helst ska tystas ner. Det går nämligen alldeles utmärkt att göra film om Jesus så länge den är irreligiös, konventionell och fylld av filosofiska ifrågasättanden. Men att göra film om Jesus i bemärkelsen Guds son resulterar genast i hat och misstro.

Även våldet har haft en central plats i debatten. Mel Gibson har anklagats för att vara en våldsfixerad sadist som skildrat tortyr och avrättning alltför närgånget. Och det är naturligtvis mycket intressant att kritiker, som rosat våldsamma filmer som Gladiator och Kill Bill ifrågasätter brutaliteten i just den här filmen. Varför är det värre när Jesus piskas blodig än när blodet sprutar kring gladiatorn Maximus? Varför är det mer stötande att visa hur någon blir korsfäst än när hundratals asiater blir lemlästade på en restaurang? Varför blir en kristen regissör hånad och avskydd när han skapar något han tror på, medan andra regissörer hyllas för samma gärning?

Vad det handlar om är, bortsett från rena fördomar mot de kristna, hur vi i vårt moderna samhälle ser på Jesus död. Vi ser för det mesta ett tomt kors som symbol för Jesus lidande och död; i den mån korset överhuvudtaget har ett corpus är det en söndagsskolans tillrättalagda Jesus vi ser, rentvättad från blod och fri från skavanker. Traditionen säger dock något helt annat, och det är fascinerande att Mel Gibson har insett något som hans kritiker uppenbarligen är helt ovetande om, eller åtminstone nonchalerar, nämligen passionens roll i konsten. I århundraden har de största konstnärerna målat den lidande Jesus med glöd och passion; Matthias Grünewald, Caravaggio, Michelangelo, El Greco och Velazquez, för att bara nämna några. Dödsångesten i Getsemane, arresten, tortyren, törnkransen, den smärtsamma vägen till Golgata och slutligen Jesus uppspikad på ett kors, med ansiktet förvridet av smärta – variationerna är oändliga men präglas alla av just lidandet. I kristen tradition talas om de fjorton stationerna på korsvägen och vad Mel Gibson egentligen gjorde – med enorm framgång dessutom, till kritikernas fasa – var att flytta dessa fjorton stationer från konstmuseerna till vita duken.

Oavsett om man är troende eller inte är det ett obestridligt faktum att Jesus är den människa som lämnat störst avtryck i historien. Vi är kanske inte alltid medvetna om det, men faktum är att vi i mångt och mycket lever enligt en biblisk tradition. Vi firar jul och påsk, lever med kristna värderingar i vårt vardagsliv så väl som i samhällets lagar och förordningar. Passionsberättelsen är en del av den kristna historien och den bör värderas därefter, det vill säga lika högt som berättelser om Jesus liv och läror. Vi har sett ett antal utmärkta filmer om Jesus liv och läror genom åren, men passionen har de flesta filmskapare skildrat utan större inlevelse. Med The Passion of the Christ har vi fått ett bredare spektrum av historien om Jesus, och det är något vi bör glädjas – inte förfasas – över.

Bitte Assarmo, frilansskribent

*    *    *

Bitte Assarmos artikel är skriven för publicering på Kardinal Dante-Sällskapets hemsida. Den får inte användas utan författarens tillstånd.